att krigets hantverk icke går att lära på några månader och att okunnighet i detta hantverk i allvarets stund kostar strömmar av blod.
Jämte den tyska stridslinjen håller fortfarande även etappväsendet, livsnerven, som leder till hemorten. Visserligen framträda här och där dystra bilder, men i stort sett finnes dock inre stadga. Länge kommer det emellertid icke att kunna räcka. Spänningen har nått sin höjdpunkt. Inträffar en rubbning någonstans, vare sig i hemorten eller hären, är sammanbrottet oundvikligt.
Sådana äro mina intryck de första dagarna av november.
Den befarade rubbningen giver sig till känna. I hemorten sker det med våld. Omstörtningen börjar. Ännu den 5. november skyndar general Gröner till rikshuvudstaden, enär han förutser, vad som måste inträffa, om man nu i de sista stunderna icke håller tillsammans. Han träder fram för sin kejsare och skildrar följderna, om man berövar hären dess huvud. Förgäves! Omstörtningen är redan i oemotståndlig marsch och endast genom en slump undgår general Gröner på återresan till högkvarteret att falla i revolutionärernas händer. Detta tilldrager sig på aftonen den 6. november.
En feber angriper numera hela folkkroppen. Den lugna eftertanken försvinner. Man tänker icke längre på följderna för det hela utan blott på tillfredsställandet av sina egna lidelser. Dessa rygga icke längre tillbaka inför de mest vanvettiga planer. Ty gives det något mera vanvettigt än att omöjliggöra härens fortsatta tillvaro? Har någonsin en större förbrytelse sprungit fram ur mänsklig tanke och mänskligt hat? Kroppen blir utåt maktlös; visserligen slår den ännu omkring sig, men den dör. Är det överraskande, att fienden gör, vad han vill med en sådan kropp, att han formulerar sina hårda villkor ännu hårdare, än han först skrivit dem?
Alla löften, som den fientliga propagandan förkunnat för oss, hava tystnat. Hämndens gestalt framträder i hela
