Den gamla tyska andan skall åter tränga igenom, om också först efter den svåraste luttring i lidandets och lidelsernas smältugn. Våra fiender kände denna andas kraft, de beundrade och hatade den i dess fredliga verksamhet, de betraktade den med förvåning och fruktade den på det stora krigets slagfält. Med det tomma ordet »organisation» sökte de göra vår styrka begriplig för sina folk. Andan, som åt sig skapade detta hölje, som levde och verkade i detsamma, den förtego de för dem. Men med och i denna anda vilja vi modigt bygga på nytt.
Tyskland, detta mottagnings- och utstrålningscentrum, för så många den mänskliga civilisationens och kulturens outtömliga värden, skall icke gå under, så länge det behåller tron på sin stora världshistoriska kallelse. Jag hyser det fasta förtroendet, att det skall lyckas tankedjupet och tankestyrkan hos de bästa i vårt fosterland att sammansmälta nya idéer med den föregående tidens dyrbara skatter och att ur dessa förenade prägla bestående värden till vårt fäderneslands välgång.
Detta är den bergfasta övertygelse, med vilken jag lämnar folkkrigets blodiga valplats. Jag har sett mitt fosterlands hjältekamp och tror aldrig någonsin, att denna har varit dess dödskamp.
Man har gjort mig den frågan, varpå jag under krigets svåraste stunder stödde mitt hopp om vår slutliga seger. Jag kan endast hänvisa till min tro på vår rättvisa sak och på mitt förtroende till fosterland och här.
De allvarliga stunderna under detta årslånga krig och den därpå följande tiden uthärdade jag uti tankar och känslor, för vilka jag ingenstädes kan finna ett bättre uttryck än i de ord, som den senare preussiske krigsministern, gerieralfältmarskalk Hermann v. Boyen år 1811, mitt under vårt krossade fosterlands största politiska och militära nöd skrev till sin konung:
»Jag förbiser ingalunda det farliga i vårt läge, men där det endast finnes att välja mellan underkastelse eller
