Särskilt 1. gardesbrigaden stod från morgonen ända till eftermiddagen i beredskapsställning bakom de öster om Givonnedalen liggande höjderna. Jag använde denna overksamhet att begiva mig till de på krönet, i en lång linje avbröstade gardesbatterierna, vilka slungade sina projektiler över dalen mot de i allmänhet skogklädda höjderna på andra sidan, där fransmännen stodo. Härifrån hade man en behärskande utsikt över hela trakten, från Ardennerskogen ända till sluttningen mot Maas. Särskilt låg höjdterrängen vid Illy och den franska ställningen väster om Givonnebäcken, inbegripet Bois de la Garenne, alldeles inpå mig. Den franska arméns katastrof utvecklade sig sålunda alldeles under mina ögon. Jag kunde följa, hurusom den tyska eldcirkeln så småningom slöt sig om den olycklige motståndaren, och huru fransmännen gjorde hjältemodiga, men redan från början fullkomligt utsiktslösa försök att genom enstaka framstötar genombryta vår omfattning. För mig hade striden därjämte ett särskilt intresse. Dagen före slaget hade jag nämligen under marschen genom Carignan av en språksam fransk sadelmakare, hos vilken jag i förbifarten köpte en ridpiska, fått höra, att franske kejsaren skulle uppehålla sig vid sin armé. Jag rapporterade detta vidare, men ingen trodde mig. Då jag på dagen för slaget, vid åsynen av huru fiendens förintande allt mera fullbordades, fällde yttrandet: »I denna kittel befinner sig även Napoleon», blev jag utskrattad. Min triumf, då sedermera min uppgift bekräftades, var stor.
Mitt regemente kom denna dag icke att utveckla någon större stridsverksamhet. Inemot kl. 3 e. m. följde vi 1. gardesregementet över Givonneavskärningen. Vid denna tidpunkt hade genom vårt från alla sidor verkande artilleri redan vapnen ryckts ur händerna på det franska motståndet. Det rörde sig numera egentligen endast om att pressa fienden mot Sedan för att på ett eftertryckligt sätt visa honom utsiktslösheten av fortsatt motstånd. De förintelsebilder, jag såg under denna framryckning längs Bois de la
