erfarenhetsrönen och inrättningarna blevo utslagsgivande för härorganisationens fortsatta utbyggande.
Fredsarbetet tog åter överallt sin början. Under de närmast följande åren förblev jag fortfarande i trupptjänst, men följde sedan min håg för högre militära studier, förberedde mig till krigsakademien och vann år 1873 inträde vid denna.
Första året motsvarade icke fullt mina förhoppningar. I stället för krigshistoria och modern stridslära avfärdades vi inom detta område av krigsvetenskapen då för tiden uteslutande med krigskonstens historia och äldre taktik, alltså med bisaker. Därtill kom, att vi tvingades åhöra föreläsningarna i matematik, vilka endast helt få av oss senare kunde draga nytta av i egenskap av geodeter vid kartläggningsarbetena. Först de båda sista åren samt kommenderingen till andra truppslag under mellantiden medförde full tillfredsställelse åt den unge framåtsträvande officern. Under ledning av framstående lärare, av vilka jag, utom den redan tidigare omnämnde majoren von Wittich, vill nämna överste Kessler och kapten Villaume från generalstaben samt såsom historiker geheimerådet Duncker och professor Richter, samt i umgänget med begåvade jämnåriga kamrater, sådana som de blivande generalfältmarskalkarna von Bülow och von Eichhorn ävensom den blivande generalen i kavalleriet Bernhardi, vidgades min synkrets avsevärt.
Härtill bidrog även i icke ringa mån det mångsidiga sällskapslivet i Berlin. Jag hade äran att införlivas med hans kungl. höghet prins Alexanders av Preussen intimare umgängeskrets och kom därigenom i beröring icke blott med höga militärer utan även med vetenskapens samt hov- och statstjänstens män.
Efter avslutandet av min kommendering vid krigsakademien återvände jag först för ett halvt år till regementet i Hannover och blev därefter på våren 1877 kommenderad till Stora Generalstaben.
