avseende antingen icke var användbar såsom generalstabsofficer eller såsom sådan blev till skada för truppen.
Min ställning såsom yngste generalstabsofficer vid armékvarteret, pålade mig naturligtvis huvudsakligen dylikt detaljarbete. I början kände jag missräkning däröver, men sedermera fick jag intresse för saken, då jag insåg dess nödvändighet för de stora tankarnas genomförande och för truppens välbefinnande. Blott vid de årligen återkommande generalstabsfältövningarna fick jag såsom stabschefens biträde sysselsätta mig med större förhållanden. Även till den första av stabschefen vid X. armékåren, generalen greve Waldersee, ledda fästningsfältövningen vid Königsberg blev jag på sin tid kommenderad. Min armékårchef var generalen i kavalleriet Hann von Weyherrn, en beprövad soldat, som i unga år kämpat i schlesvig-holsteinsk tjänst och 1866 fört befälet över en kavallerifördelning samt 1870—71 över en infanterifördelning. Det var en fröjd att se den gamle herrn, som var en förträfflig ryttare, till häst uti sina Blücherhusarers uniform. De båda stabscheferna, först överste von Petersdorff och sedermera överstelöjtnant von Zingler, har jag att tacka för en grundlig utbildning i praktisk generalstabstjänst.
År 1879 hade II. armékåren kejsarmanöver och tillvann sig Hans majestäts erkännande. Vid detta tillfälle lärde jag känna den ryske generalen Skobeleff, som vid denna tid, efter kriget mot Turkiet, stod på höjden av sitt rykte. Han gjorde intryck av att vara en hänsynslöst energisk, rask och väl också särskilt begåvad högre chef. Hans skryt verkade mindre angenämt.
Jag får icke förbigå, att jag gifte mig i Stettin. Min hustru är även soldatbarn, dotter till general von Sperling, som 1866 var stabschef vid VI. armékåren och 1870—71 arméstabschef vid 1. armén och som dog omedelbart efter franska kriget. I min hustru fann jag en älskad maka, som troget och outtröttligt med mig delade glädje och sorg, bekymmer och arbete och sålunda blev min bästa vän och
