personliga erfarenhet, att prins Fredrik Karl i samma ögonblick han mötte kronprinsen skulle hava ropat till denne: »Gud ske lov, Fritz, att du kom, eljest kunde det lätt hava gått mig illa!» Efter detta Winterfeldts yttrande trädde greve Moltke, som just höll på att välja sig en cigarr, med tre stora steg fram till oss och sade med skarp betoning på orden: »Det behövde prinsen icke hava sagt. Han visste mycket väl, att kronprinsen beordrats dit och vid middagstiden var att förvänta på slagfältet och därmed var segern säker.» Efter denna anmärkning vände fältmarskalken sig åter till cigarrerna.
På kejsarens födelsedag voro generalstabens generaler och regementsofficerare fältmarskalkens gäster. Vid ett dylikt tillfälle påstod en av herrarna, att Moltkes skåltal för kejsaren, inberäknat inledningsorden och det första »leve kejsaren», icke skulle innehålla mera än tio ord. Detta gav anledning till ett vad, vid vilket jag förblev opartisk. Den, som höll emot den förstnämnde, förlorade, ty fältmarskalken sade endast: »Meine Herrn, der Kaiser hoch!» (»Mina herrar, leve kejsaren!»). Ord, vilka i vår krets och i denna mun, sannerligen voro tillräckliga. Nästa år skulle samma vad ingås, men den utmanade vägrade. Denna gången skulle han hava vunnit, ty greve Moltke sade: »Meine Herrn, Seine Majestät der Kaiser und König Er lebe hoch!» (»Mina herrar, leve Hans majestät kejsaren och konungen!»). Det blir elva ord.
För övrigt var greve Moltke i sällskapslivet alldeles icke tystlåten, utan en mycket älskvärd, underhållande sällskapsmänniska med mycket sinne för humor.
År 1891 såg jag fältmarskalken för sista gången och då på hans dödsbädd. Jag fick morgonen efter hans frånfälle komma in till honom. Den avsomnade låg på sitt läger utan sin vanliga peruk, så att huvudets underbara form fullt kom till sin rätt. Det fattades blott en lagerkrans om hans tinningar för att fullständiga bilden av ett idealiskt Cesarhuvud. Huru många väldiga tankar hade icke
