senare den nytta, jag vann genom att förskaffa mig inblick uti för mig dittills främmande arbetsområden och förhållanden. Jag hade rikligt tillfälle att lära känna den nära nog oundvikliga omständligheten vid ärendenas handläggning och formella behandling, i förening med den härigenom betingade byråkratiska uppfattning hos underordnade personer, men därjämte även den stora plikttrohet, varmed man överallt med uppbjudande av alla sina krafter arbetade.
Till mina mest intresseväckande uppgifter hörde utarbetandet av ett fältpioniärreglemente (Feldpioniervorschrift) och bestämmelser för det tunga artilleriets användning i fältslaget. Båda hava bestått provet i det stora kriget.
I stort sett äro prestationerna, så väl i fred som alldeles särskilt i sista kriget, värda det största erkännande. Först en lugn och saklig forskning blir i stånd att fullt bekräfta det berättigade i detta omdöme.
Så mycket jag än till slut lärde mig uppskatta min tjänstgöring uti krigsministeriet såsom nyttig för mig, hälsade jag dock varmt befrielsen från det byråkratiska oket, då jag 1893 utnämndes till chef för Infanteriregementet 91., i Oldenburg.
Ställningen såsom regementschef är den vackraste inom armén. Chefen sätter sin prägel på regementet, bäraren av härens traditioner. Officerskårens uppfostran, icke blott i tjänsten utan även i sällskapslivet, ledningen och övervakandet av truppens utbildning äro viktiga uppgifter, som tillkomma honom. Jag bemödade mig att inom officerskåren upprätthålla en ridderlig anda och inom mina bataljoner krigsduglighet och stram disciplin, men även överallt vid sidan av sträng uppfattning av tjänsten arbetsglädje och självständighet. Omständigheten att infanteri, kavalleri och artilleri voro samlade inom garnisonen beredde mig tillfälle till talrika övningar med sammansatta truppslag.
Deras kungl. högheter storhertigen och storhertiginnan voro nådigt stämda mot mig och detta var även fallet
