Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58

med det arvstorhertigliga paret. Jag rönte även för övrigt överallt ett vänligt mottagande och har trivts utmärkt väl i den vänliga trädgårdsstaden. Oldenburgerbefolkningens lugna, rättframma sätt tilltalade mig. Därför tänker jag gärna och med tacksamhet tillbaka på min vistelse i Oldenburg. Min kejsares nåd förde mig på min 70-årsdag till min stora glädje genom en hedersbefattning (»à la suite») åter i förbindelse med mitt förutvarande regemente. På så sätt räknar jag mig ännu i dag till Oldenburgarna.

Genom min utnämning till stabschef vid VIII. armékårkvarteret i Koblenz kom jag år 1896 för första gången i närmare beröring med vår Rhenprovins. Rhenländarnas livligare lynne och vänliga tillmötesgående berörde mig ovillkorligt angenämt, vid deras sätt att lätt halka över allvarligare livsfrågor och en i förhållande till nordtyskarna vekare uppfattning måste jag däremot, ärligt talat, först vänja mig. Gången av den historiska utvecklingen och olikheterna i de geografiska och ekonomiska förhållandena förklara ju fullständigt många skiljaktigheter i tänkesätt och känslor. Men att härur nu hos Rhenlandet vilja härleda ett lösryckningsbehov från Preussen, är enligt min mening en brottslig och skamlig otack.

Det glada livet vid Rhen fångade för övrigt även mig i sina band och jag upplevde därstädes många glada stunder.

Min armékårchef var till en början general Vogel von Falckenstein, med vilken jag redan under hans avdelningschefstid i Stora Generalstaben och sedermera, då han var departementschef i Krigsministeriet, gjort bekantskap. I hans ställe trädde emellertid snart Hans kungl. höghet arvstorhertigen av Baden.

Vid denne höge herres sida fick jag kvarstå uti 3½ år. Dessa år räknar jag till de härligaste i mitt liv. Hans ädla natur, i vilken höghet förenades med vinnande hjärtlighet, hans efterföljansvärda, outtröttliga plikttrohet, i förening med begåvning och ett militäriskt uppträdande, förskaffade