STRIDEN OM OSTPREUSSEN.
KRIGSUTBROTT OCH INKALLELSE.
Efter år 1911 fick jag under mitt lugna liv möjlighet att ägna mina lediga stunder åt de politiska tilldragelserna i världen. De iakttagelser, jag därvid gjorde, voro sannerligen icke i stånd att fylla mig med tillfredsställelse. Ängslan låg mig fjärran, men ändock kunde jag icke frigöra mig från en viss tryckande känsla. Åsikten att vi drevo ut på världspolitikens vida ocean utan att ha tillräckligt starkt fotfäste i själva Europa trängde sig på mig. Vare sig de politiska ovädersmolnen stodo över Marocko eller skockade sig över Balkan, hade jag i likhet med flertalet landsmän en obestämd aning, att man underminerade vår tyska mark. Tvivelsutan stodo vi under de sista åren inför en tydligen regelbundet återkommande fransk chauvinistisk flodvåg. Dess ursprung var känt; den sökte och fann sitt stöd så väl i Ryssland som England, fullständigt likgiltigt vem och vad, som där utgjorde de öppna eller hemliga, de medvetna eller omedvetna drivfjädrarna till densamma.
De stora svårigheterna i ledandet av tysk politik har jag aldrig förnekat. De faror, som voro en följd av vårt geografiska läge, av våra ekonomiska behov och icke minst av våra folkligt blandade gränsområden, lågo i öppen dag. Det krävdes ingen stor skicklighet av en fientlig politik att samla den främmande lystnaden mot oss. Slutligen
