Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten.
Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.
Generalen hade intill detta ögonblick varit mig obekant, hans bragd vid Liège kände jag ännu icke. Han klargjorde för mig, först och främst läget på vår ostfront, rörande vilket han den 22. augusti i stora högkvarteret i Koblenz underrättats av chefen för högkvarterets generalstab, generalöverste von Moltke, personligen. Enligt detta hade 8. arméns operationer i Ostpreussen utvecklat sig på följande sätt: Vid operationernas början hade armén låtit XX. armékåren, förstärkt med fästningsbesättningar och lantvärnsformationer till skydd för Väst- och Ostpreussens sydgräns, kvarstå i ställning från Weichsel till och med Lötzenersjöområdet. Arméns huvudkrafter (I. och XVII. armékårerna, I. reservkåren, 3. reservfördelningen, fästningsbesättningen Königsberg och 1. kavallerifördelningen) hade koncentrerats vid Ostpreussens östra gräns och där under anfall mot den från öster framträngande ryska Njemenarmén under general Rennenkampf den 17. augusti stridit vid Stallupönen och den 19. och 20. augusti vid Gumbinnen. Under striderna vid Gumbinnen hade rapport ingått om den ryska Narewarméns under general Samsonoff framryckning söderifrån mot den tyska gränslinjen Soldau—Willenberg. Ledningen vid vår 8. armé ansåg sig därför böra räkna med, att ryssen redan den 21. augusti skulle överskrida denna gräns. Inför detta hot mot de bakre förbindelserna söderifrån, avbröt armékvarteret slaget vid Gumbinnen och anmälde
