för högsta krigsledningen, att armén icke skulle vara i stånd att för framtiden hålla landet öster om Weichsel.
Generalöverste von Moltke hade icke godkänt detta beslut. Han företrädde den uppfattningen, att man måste försöka ännu en operation till Narewarméns förintande, innan man fick tänka på att uppgiva den militäriskt, ekonomiskt och politiskt viktiga ställningen i Ostpreussen. Motsättningen mellan högsta krigsledningens och armékvarterets uppfattning härvidlag hade föranlett ombytet uti 8. arméns ledning.
För närvarande tycktes läget vid denna armé vara följande: man hade lyckats lösgöra sig från fienden, I. armékåren och 3. reservfördelningen befunno sig under inlastning för transport medelst järnväg västerut, under det att I. reservkåren och XVII. armékåren under fotmarsch voro på väg mot Weichsellinjen; XX. armékåren kvarstod ännu på sin post vid gränsen.
I stort sett var jag ense med min nu vordne arméstabschef i uppfattningen av läget. General Ludendorff hade redan från Koblenz kunnat giva de första anvisningarna, vilka icke tålde uppskov, och vilka hade till mål att trygga fortsättandet av operationerna öster om Weichsel. Därtill hörde i främsta rummet, att transporten av I. armékåren icke fortsattes för långt åt väster utan leddes mot Deutsch-Eylau, alltså åt fiendens sida, bakom XX. armékårens högra flygel.
Allt annat måste och kunde först avgöras vid vår ankomst till armékvarteret i Marienburg.
Vårt samtal hade knappast tagit mer än en halv timme i anspråk. Därpå begåvo vi oss till vila. Den tid, som därtill stod till mitt förfogande, utnyttjade jag grundligt.
Så reste vi sålunda en gemensam framtid till mötes, fullt medvetna om lägets allvar, men även fulla av fast förtröstan på Herren Gud, på våra tappra trupper och icke minst till varandra. I åratal skulle från detta ögonblick
