gemensamma åsikter och gemensamma handlingar förena oss.
Jag vill redan här uttala mig om förhållandet mellan mig och min dåvarande arméstabschef och senare förste generalkvartermästare, general Ludendorff. Man har ansett sig kunna likna detta förhållande vid det, som rådde emellan Blücher och Gneisenau. Jag lämnar osagt, i vilken grad man vid denna jämförelse utgått från det verkligt rätta historiska underlaget. Som av min föregående skildring framgår, hade jag själv under flera år tjänstgjort i stabschefsbefattning. En sådans verksamhet gent emot den ansvaret bärande chefen är, som jag av egen erfarenhet visste, inom den tyska armén icke teoretiskt fastslagen. Samarbetets art och utsträckningen av den ömsesidiga kompletteringen kommer tvärtom att bero på personligheterna. Gränserna för deras respektive verksamhetsområden äro sålunda icke skarpt uppdragna. Är förhållandet mellan chef och stabschef det rätta, så fastställas dessa gränser lätt genom militär och personlig takt samt ömsesidiga karaktärsegenskaper.
Jag har själv ofta betecknat mitt förhållande till general Ludendorff som liknande det, som råder inom ett lyckligt äktenskap. Huru skall och kan en utomstående skarpt kunna särskilja de enskilda individernas förtjänster? Man mötes i åsikter så väl som i handling, och den enes ord äro ofta endast ett uttryck för den andres tankar och känslor.
Sedan jag snart insett general Ludendorffs höga värde, ansåg jag såsom en av mina förnämsta uppgifter att lämna min stabschefs snillrika idéer, nästan övermänskliga arbetskraft och aldrig sinande arbetsvilja så mycket fritt rum som möjligt och, om så var nödvändigt, skaffa honom detta. Fri väg i den riktning där våra gemensamma strävanden, våra gemensamma mål lågo: seger för våra fanor, vårt fosterlands väl och en fred, värd de offer, vårt folk bringat.
Jag bibehöll för general Ludendorff stridskamratens trohet, sådan vi från ungdomen lärt oss den i tyska folkets
