Det kan vara på tiden att säga något om det, som är karaktäristiskt för Kielland själf och hans konst, att se till, hurudan mannen är, som skrifvit alt detta. Jag vet det, hvarken genom personlig bekantskap eller genom andras beskrifning. Återstår då att tillse, om hans arbeten säga något därom.
Det fins två karaktärer, som säga mera om Kielland själf än alla de andra, och det är Georg Delphin och Jakob Worse.
Georg Delphin är fin, kvick, spirituel, smidig, inställsam, bedårande, dubbel i hela sitt väsen, oroaride agacant, om jag så får säga, och full af inre motsägelser. Han förstår världen och har tillräckligt godt hufvud att genomskåda sig själf också. Därtill fordras som bekant mer än för att genomskåda andra. Men han har ej den inre energi, som är nödig för att begagna denna själfkännedom för ett starkt inre arbete, som skulle kunna räcka till att länka alla dessa härliga krafter han besitter, mot ett värkligt mål. Därtill är han för lättsinnig, för vek, för maklig, för egoistisk och kanske också för skeptisk. Han förför en gift kvinna. Han kommer till hufvudstaden och blir expeditionschef. Han har ett nästan nihilistiskt förakt för dessa »vældige Masser af langsomt roterende Papir, der lige som en Malstrøm dreje sig om et dybt Hul, hvori der ikke er noget, men hvori alt trækkes ned, hvirvles rundt, forsvinder og bliver borte uden Spor». Men han är så inne i det lif, som han ringaktar och blyges vid att ej kunna lösgöra sig ifrån, att han framför en brytning föredrager att fortsätta det dag ut och dag in, i samma kretsar,
