Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs
85
ALEXANDER L. KIELLAND.

är visst ej hans bästa novellett. Men den är bland dem, som karaktärisera honom bäst.

Man är inne i det lättsinniga parisersällskapet under och efter dinern. Herrarne äro af diverse art. Damerna äro alla lika. Man får denna tomma, lättsinniga konversation, och man får den, gifven med en lätthet och elegans, som gör, att den kan läsas högt i hvad sällskap som hälst. Det är Delphin, som berättar. Det är något pikant, något retande i tonen, som ibland får något så öfverdådigt, att man nästan frestas att göra sig den frågan: Är detta bara spirituelt? Är det ingenting mer? Och dock ligger det något i hela tonen och sättet att berätta, som låter en ana något annat.

Så frågar någon, om ingen kan göra litet musik. Man är just sysselsatt med matsmältningen, röken ringlar upp från cigarretterna mellan likörglasen. Det är för tidigt ännu att tända ljus. Och irländaren börjar att spela.

Ännu ser man något af Delphins leende. Men så kommer skildringen af konstnärens spel, och leendet stelnar allt mer och mer. Det går en iskall rysning öfver läsaren. Man vet ej hvarför. Det är hela hans sätt att röra tangenterna som man förstår. Det är Kielland, författaren själf, som talar genom de toner, han låter oss ana, och vi skakas upp så häftigt, emedan han förstått att insöfva oss så säkert.

»Han spiller fattigdomen».

Det kommer som ett anskri midt i all denna lyx och lättfärdighet. Och vi förstå det. På hela