Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs
86
ALEXANDER L. KIELLAND.

jordens vida rund fins ingen tanke, som här skulle så tala med röst af en domsbasun.

Men tonen klingar åter bort. Sällskapet återhämtar sig så småningom. Men en liten brodd sitter kvar, en brodd, som de ej kunna göra sig kvitt. Den lämnar dem icke, lika litet som den lämnar läsaren.

Eller Karen, slutraderna frånräknade det yppersta småstycke Kielland skrifvit. Ty den borde hafva slutat med: »undtagen Anders Postkarl og en til». De sista raderna se ut som koketteri. Men det öfriga! Han beskrifver. Han berättar icke. Han skildrar naturen, och han skildrar den som alltid i rörelse, aldrig som stillastående tafla. Det är räfven, som ute i ljungen, lurar på haren. Inne på krogen se vi den unga flickan. Han, som reser med posten, kommer dit, och man vet, att de träffats. Så har han rest igen, och hon står ute i skänkstugan och får höra ett par ord, som säga henne, hvem han var, hurudan han var. Och så få vi höra, att haren kom undan räfven, ty han blef skrämd af ett plaskande i vattnet bredvid. Och räfven kan inte begripa det, ty han gjorde intet buller.

Det är det bedårande i Kiellands konst detta, att han kan säga alt under sken af att säga intet. Det fins intet groft hos honom. Alt är lätt, elegant, fint. Och dock är det djupt allvar, och man kan aldrig misstaga sig på meningen. Men i »Karen» har han som aldrig lyckats i att få fram ett helt lif, utan att dock med orden vidröra annat än det rent yttre och tillfälliga.

Och ännu mer bedårande — jag begagnar ej