ordet i dålig mening — är hans manér att oupphörligt kasta om från det lättaste skämt till det djupaste allvar. Tänk på den fattiga Mariannes dödsbädd, där han midt i den mest enkelt gripande skildring har sinne för en sådan detalj, som att hennes olycklige älskare gråter i Abraham Lincolns porträtt. Eller på den öfverdådigt ironiska Slaget vid Waterloo, där han flikat in den lilla stämningsrika skildringen af fröken Schrappe, som genom fönstret mellan två tak ser ut långt bort öfver sin lilla bit af fjorden, den väg, »hvor saa mange unge Ønskefugle har fløjet sin Vinge træt».
Det fins ingen egenskap, hvarigenom Kielland gjort sig så förstådd af det nu lefvande slägtet som genom denna förmåga af känslornas och stämningarnas snabba växling samt genom sin benägenhet att säga alt utan att vara patetisk. Ty med rätt eller orätt hafva vi ett slags fruktan för att visa oss alt för känsliga. Ett lätt markeradt uttryck, ett understucket litet ord, ett nästan omärkligt minspel, en blick eller en åtbörd få räcka till att säga, hvad en viss själens blygsel hindrar oss att kläda i altför vältaliga ord. De, om hvilkas mening vi äro måna, förstå oss ändå, och de, som ej förstå detta slags frimurarspråk, är det en vinst att ej hafva onödigtvis blottat sitt innersta för.
Det ligger möjligen någon grad af förnämitet i detta, men det är näppeligen grundmotivet. Man är i almänhet så rädd för den ohöljda hänförelsen. Hvarför? Ej därför att det är mera ondt om hänförelse nu än förr, ej häller därför att den nu är mindre äkta. Men den har på sitt sätt som vara
