Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs
95
J. P. JACOBSEN.

Författaren har åtagit sig att fylla historiens luckor, att låta oss se sammanhanget mellan de olika stadierna, de fina trådar som bilda öfvergångarna i ett intressant menniskolif.

»Fru Marie Grubbe» är emellertid ett intressant arbete, icke blott genom sin egenskap att i anförda riktning vara det första arbetet på nordiskt tungomål. Äfven i ett annat afseende är det epokgörande. Det är nämligen en historisk roman med verkliga ansatser att vara en tidsskildring, och detta är så mycket intressantare, som boken tillkommit i ett land, hvarest föregångarna på detta område — exempelvis Ewald och Ingemann — just ej gifvit någon illusorisk bild af förgångna tider. Det skulle vara af intresse att närmare undersöka, i hvad mån Jacobsen skiljer sig från föregångarne i sättet att handskas med en förgången tid. Här måste dock ett par ord räcka till för att antyda, hvad som eljest skulle behöfva ett helt kapitel för sig.

Det är sällsynt att träffa en behandling af forntiden, som ej på ett eller annat sätt bär spår af tendens. Så t. ex. tala personerna i Walter Scotts och Ingemanns romaner rätt ofta ett språk, som skulle klinga mycket bra i de respektive författarnes egna munnar, men som låter mycket egendomligt finslipadt högstämdt, när det kommer från medeltidens riddare och väpnare, hvilka knappast ens yttrade sig så städadt som nu för tiden ett sällskap herrar, när inga fruntimmer äro närvarande. Och särskildt hvad angår medeltiden, ger man oss ofta en förestälning om den, som om man då ej tänkte på annat än bragder och kärlek, jagt och torneringar