Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs
96
J. P. JACOBSEN.

Hjältarna äro för öfrigt nutidsmänniskor, klädda i forntidskostym, deras känslor, önskningar och framför alt deras kärleksförhållanden äro fullkomligt moderna. Af den förgångna tiden hafva de nästan ej fått mer än ett visst romantiskt skimmer, som visserligen bidrager att sätta läsarens fantasi i starkare spänning, men som dock vid hvarje kritiskt anlopp försvinner.

Det är visserligen sant, att ett och annat finnes i Jacobsens »Marie Grubbe», som starkt erinrar om de resonnemang, hvilka man skulle kunna tilltro den forne naturvetenskapsmannen och öfversättaren af Darwin snarare än den utsökta hofkrets, i hvilken Marie Grubbe en tid utgjorde medelpunkten. Och särskildt gör den starkt reflekterade analysen, att man gärna kommer att betrakta tidskostymen som något underordnadt. Men här är dock en stor skilnad. Man känner hela tiden, hur förtrogen författaren måste vara med den tid, han skildrar. Han skulle eljest ej hafva kunnat t. ex. på sätt som skett imitera den gängse brefstilen, ej häller gifvit samtalstonen sin ålderdomliga form eller med den sakkännedom han lagt i dagen, skildra scener ur 1600-talets privatlif. Man erinre sig scenen mellan Erik Grubbe och hans hushållerska, scenen mellan honom och presten, när de dricka öl och tala om det förestående kriget, hela det kapitel, som skildrar Köpenhamn, när kriget nyss brutit ut, eller värdshusscenen i slutet af boken, där Søren sitter i lag med sina värda stallbröder af landsstrykare och taskspelare. Ty här ligger det egentligen nya och märkvärdiga. Man får värkligen reda på den tidens