För öfrigt berättar Jacobsen ej mer om Marie Grubbe som barn, än att vi få höra om hennes motvilja, när hon blef vitne till, hur en af karlarne fick stryk, och att hennes fars frilla — hennes mor var död — säger om henne, att hon var elak mot sin oäkta halfsyster och ej ville lyda henne själf.
Hon var med ett ord ett begåfvadt, illa uppfostradt, trotsigt, försummadt barn, som i ensamheten fört ett kanske ej aldeles oskyldigt drömlif, ett barn med goda anlag och onda, men ingendera i vanliga små portioner, en af dem, som ej skulle stanna inom det hvardagligas sfer. Hemligheten i Marie Grubbes karaktär ligger däri, att där alltid lefver hos henne en viss äfventyrsaktig sträfvan efter något i lifvet, som är mer, än hvad i allmänhet komma dödliga till del. Hon är modig äfven efter nederlagen, och hennes läppar må aldrig så starkt tala misströstans ord, det, som äfven under hennes största förvillelser tyder på en lefvande kraft inom henne, är, att hon alltid äger energi nog att våga en brytning.
Emellertid blir Marie Grubbe sänd till fru Rigitze i Köpenhamn. Det är det stora krigsåret 1658 och 59. Köpenhamn belägras af svenskarna, och Marie Grubbe hör knappt talas om annat än om Köpenhamns ridderlige hjälte, den unge Ulrik Kristian Gyldenlöwe. Och det var ej underligt, att hon kom att älska honom. Men det, som kom henne att älska, det var, att »det store Navn, som Heltenavnet er, løftede ham ganske ud av de almindelige Menneskers Rækker. Hun havde egentlig aldrig tenkt sig Helte være til som andre Men-
