den stälning, som medföljde att vara en furstesons brud. För att förstå Marie Grubbe måste man här lägge märke till, att hela hennes giftermål nu lika väl som sedan, när hon är gift med Palle Dyre, är ett uppgifvande af hennes egentliga naturel. Hon slår sig till ro med det hvardagliga. Hennes fantastiska tro på lyckan i lifvet, särskildt på kärlekens lycka, hela hennes luftslott hade ramlat i stycken den där aftonen, när hon såg honom dö, som hon drömt sig så stor. Verlden hade krympt tillsammans för henne. Hon var trött och behöfde förströelse. Därför gifte hon sig med Ulrik Frederik. Under de första månaderna af deras äktenskap var det lidelsen, som kom henne att älska. Han var sedan borta ett helt år, och den ensamhet, i hvilken hon då lefde, förde henne åter in i drömmarnas värld, där hon då ej gjorde annat än att pryda sin man med fantasins fagraste smycken. När han så kom tillbaka och glömde henne för de sämsta skökor, då var det, hon lärde sig förakta honom och hata honom. Men den passivitet, som tillåtit henne ingå detta äktenskap, var bruten, och när äktenskapet lagligen blef upphäfdt, gjorde Marie Grubbe ännu ett försök att finna lyckans underbara ros och fästa den vid sitt hjärta.
Om det tillåtes mig ett yttrande, som möjligen för mången låter något paradoxt, ville jag säga, att Marie Grubbe, när hon gifte sig med Ulrik Frederik, begick det brott, till hvilket Faust ej fick förfalla, om hans själ skulle lefva. Hon tröttnade att kämpa emot och lät världen råda. Eller med andra ord. Det fans hos henne som hos så många ett
