och hans lycka i denna sin tro, det gaf henne nya krafter och liksom lyfte henne i hennes egna ögon.
Remigius dog hastigt, och nu var altsammans förbi. Marie for efter en mellantid af »slö, tårlös sorg» tillbaka till Tjele, och inom kort tid var hon gift med en af sin faders grannar, velb. hr Palle Dyre.
Det var ett sextonårigt, »aldeles begivenhedsløst» äktenskap, »i dagligdags Bekymringer, i smaalige Pligter og i sløvende Ensformighed, og intet Tillids- eller Fortrolighedsforhold til at give det Varme, ingen forsonende Hygge til at gjøre det lyst.» Under den första tiden hände det ofta, att hon vände åter till sina gamla skönhetsdrömmar, och det, som då oftast föresväfvade henne, det var sagan om det slumrande slottet, som var öfverväxt med rosor. Att kunna hvila, drömlöst, tårlöst, sorglöst. Men det blef annorlunda. »Som en skjøn og ædel Bygning i Barbarers Hænder forsømmes og forderves, i det de dristige Spir trykkes ner til plumpe Kuppelhatte, de knipplingsfine ornamenter brydes Led efter Led og den rige Billedpragt dækkes Lag paa Lag med dødende Kalk, saaledes forsømtes og fordærvedes Marie Grubbe i disse sexten Åar.»
Från detta äktenskap var det hon rymde med Søren, sin mans kusk. Man har påstått, att Jacobsen har gjort orätt, som ej här »sagt rent ut», att - Marie Grubbe började med att söka en man och slöt med att söka en kropp, och man har förebrått honom, att han äfven här antydt, att det hos henne fans kvar en viss själshöghet, ja, att detta steg till och med var en yttring deraf. Hade Jacobsen ej
