är väl ändå ej fordran på en skald, ty då skulle en dikt från t. ex. 1500-talet ej blott till form, utan äfven till innehåll kunna vara precis lika med en dikt i våra dagar. Och så skulle det i själfva verket också vara, om ingen utveckling ägde rum, om människornas hjärtan vore sig lika, om tankarna vore lika, intressena desamma, om känslorna ej förändrades, och om aldrig en ny slägt med sin egendom ökat arfvet från den förgångna. Men så är det ej. Hvad af evigt, ständigt närvarande, lefvande, som kan spåras i människoslägtets historia, uppenbarar sig dock städse i ständigt nya former och på olika sätt. Det är för detta skalden måste hafva öra, om han skall tala till sin tid och förstås.
Det fins skalder, det är sant, som stått så långt framom sin tid, att först en eftervärld uppskattat dem. Men det är epigonernas stora slägte, som talar med missaktning om tiden, som kläder sig i det misskända geniets lånade fjäderprakt och klagar att vara missförstådt, då i stället faktum ofta är, att tiden lärt mer än de, som dock göra anspråk på att lära tiden. Ty diktaren lär själf af sin tid, men ger tiden tillbaka, hvad han lärt af den. Mer kan han ej gifva.
I våra dagar ser det ut, som om värklighetsdiktningen med personer och händelser ur själfva samtiden vore snart sagdt det enda, som intresserar diktarna själfva. Det är tvifvelsutan något, som förtjänar beaktas, att just Jacobsen, som trognare än någon i sitt hemland förstått tränga in i en förgången tid, påvärkad af den almänna strömningen inom literaturen, lämnade detta fält och genom en
