Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs
114
J. P. JACOBSEN.

bar, skulle den endast kunna vara en frukt af ett arbete, som sysselsatt generationer. Man må i religiösa frågor tänka, hvad man vill. Jag tror, att man alltid skall erkänna, att ett mera förtvifladt själstillstånd näppeligen är tänkbart, och att en sådan slags misstro är tillräcklig för att suga all märg ur äfven hvärje den mest glädjebringande öfvertygelse. Huru mycket mer då, när det gäller en, som redan i sig innebär något tröstlöst! »Det er paa det Sunde i dig, du skal leve, det er det Sunde, der bliver det Store», säger Jacobsen själf någonstädes. Men det var just det sunda i Lyhnes natur, som aldrig helt kom till sin rätt.

Med sin vän Erik Refstrup, målare, kom Lyhne efter en tid på ett feriebesök hos en familj i landsorten, och der såg han nu för första gången husets unga dotter Fennimore. Inom fjorton dagar blifva de unga vännerna båda förälskade i henne, och Erik blir den lycklige, som hemför henne som sin maka.

Det är efter denna händelse, den ofvan antydda reaktionen inom Niels Lyhne tager sin början. Tre år hafva gått förbi, när vi åter göra bekantskap med honom. Han arbetar ännu, men mera planlöst, han umgås med många människor, men de intressera honom icke. Tviflet inom honom blir alt starkare, tron på hans ideal alt mattare. Och förr eller senare kommer det kanske en dag »hvor Resignationen kommer till En som en Frister og lokker før En, at man skal sige Farvel til det Umulige og nøjes. Og Resignationen har saa meget før sig, thi hvor ofte er ikke Ungdomens idealske Fordringer