bleven vist tilbage, dens Begejstring bleven beskemmet, og dens Haab lagt øde». — — »Han var træt, og det var fra hans fejslagne Elskovshaab, at Træthedens Rod var rundet».
Under detta tillstånd af afmattning fick han bref från sin vän Erik. Denne hade emellertid blifvit gift med Fennimore, och deras äktenskap hade varit ett af dem, där makarna draga hvarandra ned i stället för tvärtom, ett äktenskap, som börjat i kärlekens sjunde himmel och slutat i den mest jordbundna lidelse, hvilken nu också var förbi. Nu skref Erik, att han saknade idéer, att hans konst ej längre lefde för homom, och att han behöfde Niels, som man i nödens stund behöfver en vän.
Niels Lyhne kände en hastigt upplågande lust att hjälpa. Han återfick med ens denna pojkårens innerliga tillgifvenhet, som han alltid hyst för sin vän, och kände alt detta, »Aarene til Trods og hvad Aarenes var». Ja, han ville hjälpa honom, gifva honom hans kraft igen, han, som ej kunde hjälpa sig sjelf, och Fennimore skulle han ej med ett ord låta ana, att han mindes, hvad som varit.
Så for han dit. Men när han for därifrån, hade han svikit sin vän — man kan lika litet hjälpa en annan att arbeta, som man kan hjälpa en lam att röra ett finger — hans hustru hade han gjort till sin älskarinna, och under detta förhållande hade Erik dött af en olyckshändelse.
När nu Niels flackat omkring en tid i utlandet utan mål, fick han med ens lust att komma hem. Och han tog itu med skötseln af sin faders gård.
