Det var honom en njutning detta arbete, som alltid gaf ett resultat. När han lade sig om aftonen efter en ansträngande dag, var han viss att hafva ett arbete gjordt. En följande dags ovisshet eller tvifvel kunde ej göra det ogjordt. Hans kritik kunde ej bryta sönder det mellan hans egna händer.
När han så blef gift med ett sjutton års barn, som afgudade honom, som gjorde hans bildlösa tro till sin, därför att hon som bibelns kvinna sade: din Gud skall vara min Gud, din tro min tro, och detta endast för att hon älskade honom — själf hade Niels aldrig velat beröfva henne den himmel, dit hennes tankar alltid förut vallfärdat — då var Niels lycklig, lycklig i tre år, och han sträfvade redligt att göra deras lif rikt och deras äktenskap utvecklande för dem båda.
Men så blef hans hustru sjuk, och när hon kände döden nalkas, bad hon Niels hämta en präst. Och hon dog med tanken på sin Gud, till hvilken hon gick, och Niels kände, att han var ensam, redan innan hon lemnat honom.
Ännu ytterligare skärper Jacobsen den tragik, som ligger i att äga en öfvertygelse, som man ej helt gjort till sin. Äfven Niels’ barn dör. Men när fadern såg dess plågor — han väntade på läkaren — då bad Niels till »den Vorherre i Himlen, som holder Jorderig i Angst ved Prøvelser og Tugt, som sender Nød og Sygdom, Lidelse og Død».
Och nu hade Niels Lyhne mist det sista, han ägt, tron på sig själf. Ty han hade ej bedt därför att han hoppades eller trodde på hjälp. Han
