Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/134

Den här sidan har korrekturlästs
117
J. P. JACOBSEN.

hade ropat till himlen i sin nöd, »skjøndt han vidste, at ingen kunde høre Raabet.»

Det är värdt att lägga märke till detta. Det är här ej fråga om, huruvida hans öfvertygelse var den rätta eller ej. Men detta var nu en gång hans öfvertygelse, och den hade han svikit med denna sin bön. Den, som står ensam eller isolerad med en tro, har ju intet utom sig att trygga sig vid. Sviker han sig själf, har han ej längre ens ett halmstrå att hänga sig fast vid. Han må förklara det på tusen sätt; denna gång, när det riktigt gälde, hade han fallit. Om det skedde flere gånger eller ej, kunde nu vara det samma. Och detta är det oändligt smärtsamma, men också det tänkvärda vid slutet af denna bok. Man behöfver ej begå någon indiskretion, om man förutsätter, att Niels Lyhnes tro är författarens. Det kan vara en stor sorg att släppa tron på alt, som är annat än jord. Men det är förtviflan att, fast man gjort detta, nödgas säga till sig själf: du kan dock ej drifva ur din själ, hvad ditt förstånd fördömer som vantro.

Lyhne gick ut i kriget 64 och blef skjuten. Men medan han låg på lasarettet, tänkte han än en gång tillbaka på sitt lif. Och han uppkallade för sitt minne alla dem, han älskat i lifvet. Alla hade de gått bort och lemnat honom ensam. Men hade han varit trofast? Han hade blott negationer att svara med. Och han fick ut slutsumman af sitt lif. »Det var det store Triste at en Sjæl er altid ene. Det var Løgn hver Tro paa Sammensmeltning mellen Sjæl og Sjæl. Ikke den Moder, der tog