som den nordiska literaturen öfverhufvud frambragt. Och han tycks besynnerligt nog vara det lika mycket af naturligt anlag som genom reflexion.
Han är starkt kritisk. Det är ej mycket, som håller profvet inför hans öga, och med en nästan ängslig noggranhet fortsätter han analysen af ett förhållande eller en karaktär in i detaljer, som säkert undgå äfven de flesta iakttagare. Detta gör, att hans scener och figurer — om man undantager enskilda undantag såsom den storartadt framstälda Ulrik Christians dödsscen m. fl. scener i »Marie Grubbe», eller i »Niels Lyhne» afskedet mellan honom och fru Boye — ej äga det dramatiska lif eller den påtagliga individualitet, som man finner hos Elster, Kielland eller Schandorph. Han är ej lika omedelbar, utan kräfver en ständigt spänd reflexion hos läsaren för att blifva förstådd.
Ett författarskap sådant som Jacobsens är frukten af den mest öfverförfinade bildning. Hans analys går så långt i detaljrikedom, att äfven de mest utmärkta iakttagare måste förvånas öfver det öfverflöd, han bjuder på. Jacobsen är själf sjuklig, har måst föra ett instängdt och tidtals ensamt lif. Det är därför påtagligt, att en ej ringa del af denna kunskap om människohjärtats detaljer vunnits genom själfiakttagelse. Han skildrar med förkärlek, hvad man skulle kunna kalla hans samtids intellektuela lidande (Niels Lyhne), och han sysselsätter sig nästan alltid med dem, som på ett eller annat sätt sträfva till höjderna. Därför skrifver han egentligen för ett litet publikum. Han är
