rytmer så växlande, som hafvet i olika väderlek, detta haf, som först och sist väckt diktarens kärlek. Ty det är hafvet, som lärt Drachmann att dikta. Det har blifvit sagdt förr, men om man därför underläte att säga det, kunde man aldrig gifva ens en föreställning om Drachmann. Det var hafvet, han målade, när han ville vara målare. Det var om hafvet han diktade, när han blef skald. Tänk på Bölgernes sang, där vågorna blifva till naturväsen, som ana menniskan, »hvilken higed bestandig, gik aldrig tilbage. — Vi aned, vi öjned hans slægt med os», sjunga böljorna. Eller Kan du forklare mig hav, denna dikt om hafvets eget väsen, diktad af en, hvilken känner sig som barn af de lätt flytande, starka böljor, som gå öfver ett stort djup. Eller dikterna från Italien, från haf och land, dessa yppiga, sydländska, glödande dikter där lidelsen på ett egendomligt sätt flyter tillsammans med känslan för naturen. Svärmeri vet man ej af.
Drachmann är ovanligt djärf, understundom nästan barnsligt utmanande djärf. Det är honom en fröjd att säga ting, som han vet skola låta illa i mångas öron. Men till och med vid sådana tillfällen bäres han af ett slags käck stämning, som låter honom vistas »ovenover Skyerne, hvor Himlen alltid er blaa». Det är sällan ro i detta underligt öfversvallande skalderus, som griper en, när man läser Drachmanns lyrik. Det sjuder ett kraftigt rinnande blod i hans sångmös ådror; där är en åtrå, som aldrig blyges för att à la Byron blotta sitt eget väsen af naturdrift och frisk sinlighet. Där fins också något af den helleniska lifsglädjen, som man påstår vid kristen-
