Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs
130
HOLGER DRACHMANN.

domens införande hafva gifvit upp andan med den suck, som sades gått genom Hellas’ dalar: »Den store Pan är död.» Sagan sade icke sant. Det fins mer än ett tecken på, att han lefver. Drachmann är en ande, som förstår en målare sådan som Rubens, och som är slägt med den konst, hvilken frambragte Rembrandts hustru, sittande på sin mans knä, medan han med sin lediga arm höjer ett bräddadt champagneglas. Men han äger också den djupa melankoli, som man lär vid hafsstranden en afton eller Inde i skoven, där vattnet af en bäck sakta porlar fram och söker den väg, som leder mot hafvet. Ty som sagdt — Drachmanns lyrik är outtömlig på stämningar.

På gränsen till lyrik står Derovre fra Grænsen. Man har kallat dikten för Danmarks Fänrik Stål, och författaren har sjelf gifvit en vink om slägtskapen mellan den gamle fänriken och sin sotare, som varit med ute i kriget. Det skulle vara mycket att säga om denna härliga dikt, hvilken med ens gjorde sin författare ryktbar och populär på ett sätt, som ingen af de yngre är eller kanske ens kan blifva. Men jag vill inskränka mig till att fästa uppmärksamheten på en sak, som är ganska tänkvärd. Det är det nya sätt, på hvilket kriget blifvit framstäldt. Det har skett på många sätt hos de äldre författarne. Men ett drag har dock varit gemensamt för de flesta. De ha lofsjungit kriget och dess hjeltar, och om också tonen i deras skildringar, såsom t. ex. just hos Runeberg, stundom varit mörk, om krigets elände också kommit fram i all sin nakenhet, så har dock hufvudtemat egentligen varit