de handlande personernas bragder. Men här är det annorlunda. Man vet, att i det nittonde århundradet är det massrörelser, som afgöra slaget. Och skildringen här rör sig ock omkring denna de mångas maskinartade kamp, där den enskilde försvinner som ett stoftgrand, hvilket ingen talar om eller ens märker. Eller ock försätter oss författaren som i det dråpliga qvädet om de fyra i skansen midt in i en krets af dessa enskilda, dessa små kuggar på det stora hjulet, och låter oss se, hur de kämpa eller dö utan buller och utan personalier vid grafven. Och ständigt ligger det fängslande och nya i hans stora förmåga att se det hvardagliga så, att det blir betydelsefullt.
För resten har Drachmann skrifvit romaner och noveller ur nutidens lif, och det egendomliga med dem är, att de alla handla om lidelsen, eller det naturenligas rätt gent emot det konventionella. Och han har lyckats understundom som i Dædalus, der kärlekens hänsynslösa berättigande fått en poetisk tolkning, som i kraft endast kan jämföras med hvad Byron i sina stora stunder gifvit oss, och detta fast förhållandena här äro hvardagliga, helt och hållet flyttade ut ur den belysning, i hvilka skalderna älska att låta dessa lidelsens barn taga öfvernaturlig storlek. Tannhäuser behandlar samma ämne; det är äfven där en parentes i en mans lif, under hvilken han älskar eller, för att fullfölja den bild, som ligger i titeln, långt borta från hvardagsvärlden drömmer sin dröm om lycka inne i Venusberget, blott för att sedan vakna upp till en så mycket trivialare värklighet. Och så ha
