af hans egen utveckling som människa. Och då i allmänhet en människa ej kan utveckla sig, om hon isoleras från sin tid, är det ej häller gärna möjligt, att en diktare kan säga annat, än hvad hans egen tid lärt honom.
Se vi då på dem af Danmarks och Norges yngre diktare, som här äro skildrade, möter oss den egendomliga företeelsen, att de, som i dagligt tal — eller skrift — hos oss kallas »unga», i själfva verket nästan alla äro medelålders män. Och hos de flesta af dem har deras utveckling gått långsamt, och de tankar, som så häftigt angripas, äro frukten af en mödosamt förvärfvad öfvertygelse. De äro själfva jämnåriga med dem, som i deras hemland och här vända kritikens vapen mot dem, och deras ungdom har ofta haft samma ideal, som de själfva nu vända sig emot.
Efter dem har i Danmark kommit ett yngre slägte, som uppfostrats af de idéer, hvilka här hemma kallas för nya, och som därför naturnödvändigt ej likt dessa, hvilka här äro skudrade, behöft göra deras långa väg om igen. Men om dem gäller, hvad som gäller om de flesta af samma riktning här hemma, att de nyss börjat, och ingen vet, hvart deras utveckling en gång skall föra dem.
Titt Sverige har den nya literära rörelsen kommit sent. Vi äga hvarken någon Elster eller någon Topsøe. Här är det nya literära lifvet värkligen ungt, och det gäller för det samma att ej förspilla sin rätt att vara till.
Men äfven hos oss är utvecklingsarbetet från gammalt till nytt påbörjadt. Och man är berättigad att hysa förhoppningar om den tid, i hvilken vi lefva, så länge den fortfar att betrakta sig som sökande och ej själfkärt slår sig till ro, med hvad den tilläfventyrs redan funnit.
