naturer. Paul Barring, den äkta mannen, är en karaktärsteckning och såsom sådan tämligen ensamt stående. Hans hustru är det redan vida mindre. Malcolm, man vet aldrig ens hvad han är mer än kär, är helt enkelt mannen, som älskat, njutit och nu är halft utbrunnen. Lerche är Malcolm i embryo, en slags underlig nutida Cherubin, Lorenzen är den narraktigt beundrande vännen och ingenting mer. Hvarje figur är så att säga utförd på bas af ett enda enkelt karaktärsdrag. Detta är aldrig tillräckligt, men eger sin förklaring i Drachmanns lyriska skaplynne, som hindrar honom att allsidigt fatta och framställa en karaktär.
Men det fins två former af diktning, där Drachmann lämnat storartade saker, och detta därför, att de i viss mån stå lyriken nära. Den ena är sagan, den andra är fiskarnovellen.
Vandenes Dotter är bland dessa kanske den svagaste. Den är skrifven på prosa, och förf. har här öfvergifvit sin gamla konst att dikta om en gammal saga i dess egen art och med dess egna tankar. Han har af den gamla Undinemyten velat göra en ny dikt, en stor allegori, ett slags nutidssaga med nutidsmystik och nutidstankar i ett egendomligt brokigt virrvarr. Det har icke lyckats honom, och det är häller ej underligt. Ty ett sådant företag lyckas näppeligen i en tid, hvilken som vår ännu i det hela är sökande.
Men i »æventyrdigtet» Østen for Sol og vesten for Maane samt det likartade Prinsessen og det halve Kongerige har han förfarit på annat sätt. Där är det helt enkelt en nutidsskald, som förtäljer
