öfversättningar, hufvudsakligen af spansk folkpoesi, som återfinnas i Berggrens stora samling af folkvisor och melodier från alla land.
Af de äldre arbeten, som numera i det hela fallit i glömska, må nämnas »Digte» af 1862, en samling dramatiska scener med titel »Ude i Skoven» från 1867, »Nye Digtninger» af 1868 och »Nogle Digte» af 1875, där dock det nya och originella hos honom brutit igenom, och som därför äro att betrakta som vändpunkter i Schandorphs poetiska produktion.
I slutet af förra året har Schandorph utgifvit ett häfte »Samlede digter, ældre og nyere», som äro ytterst intressanta i och för uppfattningen af deras författares utveckling. Samlingen har till inledning ett stycke, kalladt »Min ven presten og jeg» (en slags fortale til denne digtsamling). Det är till största delen hållet i samtalsform. En af skaldens ungdomsvänner har gjort honom ett besök, och de båda äro glada att råkas igen, om ock lifvet fört dem in på skilda banor. Men den gamla förtroligheten vill icke riktigt infinna sig. Lifvet har ju gifvit dem en så helt olika uppfattning, och alt, hvad ungdomen har gemensamt för att utplåna meningsskiljaktigheter, är icke längre tillstädes. Det är dock ej egentligen religiösa eller politiska meningar, som göra de båda vännerna främmande för hvarandra. Prästen klagar, att hans vän svikit sina gamla ideal, han är »arrig paa ham», för att han har »forladt den gamle gode fane, som fordom var os begge to saa kjær». Och så uppstår ett af dessa lugna, godmodiga meningsutbyten, där ingen
