blir het och ingen bär agg. Prästen talar med vemod om sin väns dikter från yngre år och frågar, om ej allmänheten kan få se dem jämte det nya, som ligger honom mera fjärran. Han har också ett annat skäl.
»Han har lyst at se
ind gennem en fortykket cellehinder
kanalen til den lyriske gelé
om den oprindelige cellekjærne
og granske ud, hvorlunde der har dannet
sig ud af den en prosa-epopé.»
Och denna samling är i själfva värket enligt Sehandorphs egen utsago
»en fragmentarisk
beretning om en livskamp, der er ført,
mens stærke drøn har buldret rundt omkring,
og hvirvelstorme aandens luft har rørt,
— hvad eller om du vil — om et ikarisk
paa lyrisk solfart anlagt opadsving.»
Schandorphs historia har varit karaktäriserad och väl också med all rätt som en utveckling från en romantisk ståndpunkt till en mera realistisk. Men detta är nu sagdt i största allmänhet och är för öfrigt en genomgång, som varit gemensam för flere författare under hans period, ej blott inom Danmark. Att han länge kämpat för att lära förstå sig själf, är väl lika allmänt sagdt. Men synpunkten synes mig ändå bättre. Ty man talar så mycket om idealism, realism och alla andra ismer, att man vid bedömandet af en författare ofta nog synes rent af komma bort från det, som dock är det allra väsentligaste, huruvida hans diktning värkligen uttrycker hans eget väsen — han må nu tillhöra hvad skola som hälst — eller om han helt lugnt svär in verba
