Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/165

Den här sidan har korrekturlästs
148
S. SCHANDORPH.

hvar deras egentliga uppgift är att söka. Schandorph vet vid denna tid, att han ej är sig själf, att han ej är ett geni, man spårar drag af inflytande från Heine, till och med i denna kärnsunda natur, som minst af alla synes ha något gemensamt med detta aggregat uf geniala episoder. Det är ej en blott ögonblicklig nedslagenhet, när Schandorph utbrister:

»Det er usaligt at eje kun
disjecta membra poetæ».

Saken var den, att Schandorph hade ännu ej fått ögonen upp för, att han bättre kunde återgifva det lif, som rörde sig omkring honom, än sitt eget inre. Han hade sysslat med lyrik, och hans senaste utveckling har visat, att han är ägnad att vara genretecknare, och att han på detta område äger egenskaper, lika solida och märkansvärda, som dem han med smärta fann sig sakna på ett annat fält.

Ty det var ett misstag af Schandorph, när han klagade, att han hos sig blott fann stycken af en skald. Det käns så, när man som han under en lång period af sitt lif liksom ser tiden rinna sig ur händerna och sina bästa år förgå, visserligen ej under andlig ovärksamhet, men i stället under ett slag af värksamhet, som hans vakna kritik sade honom aldrig skola bära någon frukt, om ej möjligen för hans utveckling. Det är ej svårt att förstå en människas själstillstånd under sådana dagar. Schandorph har i sitt väsen något sundt och oförfäradt, som har satt honom i stånd att genomgå alt detta. Men man må vara hur sund som hälst, sådant tar dock på krafterna, och det är ett märkligt drag i