Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/167

Den här sidan har korrekturlästs
150
S. SCHANDORPH.

Vi träffa då först, som ett slags öfvergångsföreteelser, skulle man kunna säga, i hans första två novellsamlingar, i »Unge dage» också något däraf, och nu senast i »Thomas Fris’ historie», figurer, som förefalla oss till sina grunddrag bekanta och som tydligen hänga nära till sammans med den böjelse för romantik, som så länge hämmade utvecklingen af Schandorphs egentliga naturel.

I »Fra provinsen» förekommer en berättelse, kallad »Mit sidste skoleaar», der hjälten är en vän till författaren, som här kallar sig »jag», och denne vän är en af dem, som det kan löna sig att med ett par ord klargöra för läsaren. Han är något slags sydländing, har en erfarenhet af lifvet, som gör honom på en gång fruktad, beundrad och afundad af de andra pojkarne, inlåter sig i ett kärleksäfventyr, som slutar med enlevering och olycka, och har i hela sin natur något af sigenare och poet i förening. Han har starka passioner, och han låter sig ledas af dem. Han är ett naturbarn, som blifvit ett litet grand depraveradt, men som blir intressant och i viss mån sin omgifning öfverlägset genom sin förmåga att fullkomligt hänföras af och gå upp uti en enda hel, odelad lidelse.

I »Fem fortællinger» bär den fjärde titeln »Kagepigen». Hon är af samma slägt och har dessutom, vill jag minnas, veritabelt sigenarblod i sina ådror. Hon blir ett slags kurtisan, men en af dem, hos hvilka lidelsen aldrig blir mekanisk. Hon begår själfmord af kärlek och förtviflan, och man har hela tiden af henne intrycket af något sällsamt demoniskt, som ställer henne utom kretsen af van-