Denna inledning till Albrechts förhållande till Alvilda är ett mästerdrag. Det karaktäriserar båda, och det visar arten af det välde, han fick öfver henne. Han, som läppjat på alt, men gått till bottnen med intet, han, som deklamerat sig till hänförelse, men aldrig uträttat något dugligt, denne aktör, hvars smidiga natur kunde lämpa sig efter hvad som hälst, blef den unga flickans drömda ideal. Han sjöng sig in i hennes hjerta med poem, hvilkas epigonnatur hon ej kunde kritisera, han sade henne ting, som hon aldrig drömt om, som han hade på tredje eller fjärde hand, och som hon trodde honom kallad att föra ut i verlden som nya sanningar. Han ljög sig till hennes kärlek, till dess att omständigheterna demaskerade honom och räddade henne. Då reste han sin väg helt simpelt. Komedien var slut, och han hamnade i en liten skola på landet.
Dessa karaktärer bilda till sammans liksom ett helt af iakttagelser, som ömsesidigt fullständiga och förklara hvarandra. De utgöra den negativa kritiska sidan af Schandorphs produktion och peka alla hän på den art af mänsklighet, som eger författarens sympati och som han tecknar — med dess misstag, brister och ensidigheter visserligen — men alltid med en medkänsla, som gjort Schandorph till den ende af Danmarks nyare författare, hvilken egentligen är humorist. Hvad han älskar och förstår, är hvardagsmänniskorna af alla klasser, folk, som kanske ej förstå att tala så vackert för sig, som hafva en ingalunda hög eller ideel uppfattning af lifvet, som taga världen sådan den är och ej
