förstå sig på drömmar och fantasteri, människor med osammansatta känslor och grofva nerver, men med något ärligt, godt, oförderfvadt och sundt i karaktären, folk, som gör sitt dagliga arbete utan prut, och hvars bästa känslor just ej i hvardagslag komma till orda.
Bland sådana är Schandorph hemma, och det var efter den upptäckten han blef mästare i sin konst, så som han nu är.
I sin sista större roman Thomas Fris’ historie har Schandorph gifvit en skildring af sin egen utvecklingsgång. Jag stöder denna uppgift särskildt på den intressanta redogörelse för arbetet och dermed i sammanhang stående företeelser i Danmark under de sista årtiondena, som Otto Borchsenius skrifvit i »Ude og Hjemme», ehuru jag därmed ingalunda vill hafva sagt, att han skulle ha tecknat sig själf, som man säger. Men han har begagnat de stadier, han själf genomgått, för att tydliggöra sin hjältes.
När man har att göra med en författare, hvilken skrifvit så mycket som Schandorph, är det hardt när omöjligt att fullständigt genomgå alt. Man får söka taga ut det mest karaktäristiska för att dymedels göra karaktären begriplig. Det är en intressant anmärkning af dr Borchsenius, att den första delen i nyssnämda bok synes vara af äldre datum än den senare. Det förklarar mycket i teckningen af hjältens egen barndom, särskildt hans förhållande till sin mor, som hör till de där ofta omtalade sigenarpoetiska företeelserna, hvilka som kvarstående rudiment från en förgången lifsform i Schandorphs senare pro-
