Juvenalis.
Man har klagat länge och med rätta öfver den
stiltje, som rådt inom den svenska literaturen.
Man har till och med hållit på därmed så länge,
att när ändtligen lifstecken här och där vppat sig,
man af gammal vana låtit talet härom fortfara.
Medgifvas måste dock, att om man jämför Sveriges literatur med utlandets, så äro de känslor, som därvid väckas, ganska egendomliga. Det är, som om man från ett upprördt, stormigt haf med vid horisont och mångskiftande vågor helt hastigt vände blicken till en liten täck skogsidyll med i midten en tjärn, som lugnt, enformigt och troget afspeglar samma himmel, samma omgifning år ifrån år. Eller om en vindstöt från de större vattnen understundom kastat upp nya vågor, har den dock sällan varit tillräcklig för att gifva den jämna, dunkla spegeln ett helt och hållet nytt utseende, röra upp de djup, som ännu slumra osedda och okända.
Det är karaktäristiskt för ett litet land som vårt, hvilket ligger afsides borta i ett hörn af Europa, att egentligen så få af de stora politiska hvälfningarna i vårt land satt sig ett blifvande märke
