i vår literatur. Den svenska diktningen är sent född, och när den kommit till lif, för det mesta barn af inflytanden utifrån. Hvar och en vet, hvar han har att söka förebilderna till den diktning, som kom till orda vare sig i Dalins eller Gustaf III:s tidehvarf. Den ny-romantiska riktningen med Atterbom i spetsen tog blott förebilderna från annat håll än den närmast föregående tiden, och när den skola kom, som ville vara nationel, fans det redan bland dess egna samtida de, som påstodo, att utlandets diktare äfven här haft sin hand med i spelet.
Enligt min mening är nu detta ingenting, som med rätta kan klandras. Det är blott en lag, som städse gjort sig gällande, att då hvarje nytt tidehvarf gjort sin insats i utvecklingsarbetet, denna tanke eller art af sträfvande som en elektrisk ström måste passera genom alla de särskilda ländernas tänkare och diktare, för så vidt det är fråga om ett land, som ej kämpat ut och börjat tillhöra de länder, som varit. Men det ligger i sakens natur, att strömmen blir svagare, ju längre bort man kommer från det egentliga batteriet. Tänk t. ex. på reaktionen i början af detta århundrade. Hvilken mängd af fenomen inom den literära verlden blef ej en frukt däraf bara i Frankrike. Hos oss finnes andra delen i »Lycksalighetens ö» jemte en del lyrik. Eller 1848 års idéer, som likaledes i Frankrike födde af sig en hel literatur, medan de här hufvudsakligen togo sig uttryck i »Sånger i pansar».
Under de sista årtiondena har emellertid den
