namnet Strindberg ännu var ett namn. Där fins I Rom, ett dramatiskt proverb med Thorvaldsen(!) till hjälte, hvilket var sin författares första försök i den dramatiska genren. Vidare träffa vi der Hermione och Den fredlöse, i mina ögon de enda af dessa förstlingsalster, som gifva ens en aning om förf. till »Mäster Olof». Där finnes värkligen något af den våldsamma energi, som sedan skulle utmärka alt det dugliga, som kommit från Strindbergs hand. Det samma gäller om den genialt utkastade teckningen af Markus Larssons äfventyr med de båda lotsarne, hvars snöpliga slut tillika är färgadt af den bittra ironi, som sedan blifvit ett af Strindbergs kraftigaste vapen. Och med hänsynslös kvickhet har han i Anno 48 gifvit uppslaget till de teckningar, som utförda skulle gifva »Röda rummet».
Men det är ett faktum, att trots allt detta, som värkligen fans skrifvet, var Strindberg ännu icke känd. »Mäster Olof», hvars versifierade upplaga utkom 1878, väckte mera uppseende i tidningarna än hos allmänheten. Men af hvad värde detta arbete var, lärde man sig ej inse, förr än förf. på ett helt annat sätt fäst ögonen på sig. Strindbergs hela karrier är en illustration till Zolas egendomliga yttrande, att för att i våra dagar taga sig fram måste en förf. vara en kraft, som ingen kan skuffa undan, men som bryter sig väg »brutalement». Och detta — menar Zola — är en vinst för vår tid. Den, som ej kan skaffa sig plats själf, må ej vänta att på en annan väg få sig odödlighet garanterad. Man tar ej patent på skaldens lager.