den franska naturalismen fört in i verlden. Här måste allmänheten få höra ett riktigt Zions väktarerop. Literaturen var i fara. Vandalismen höll på att bryta in.
Den, som läst Zola, vet, hur litet Strindberg har gemensamt med honom. Utgående från ett bestämdt vetenskapligt system, har Zola gjort till sin uppgift att skildra en hel slägts öden och genom dem konstatera ärftlighetslagarna. Och han skildrar som vetenskapsman, lugnt, opartiskt, pröfvande. För honom gäller det aldrig att blott berätta. När han skildrar en utveckling, säger han ej blott, att så har det gått, utan äfven: det fans ingen möjlighet, att det kunnat gå annorlunda. Och särskildt — han är aldrig tendensiös.
Hvad man synes mig oftast åtminstone hafva förbisett hos Strindberg, är, att han utgår från de strängaste kraf på sina hjältar, hvilket tillhör hans verldsåskådning och i ingen mån har att göra med, huruvida alla de scenerier han tecknat varit af så särdeles uppbygglig art. Och vidare — det är falskt att påstå, det Röda Rummet endast skildrar vidrigheter. Det är ej svårt att påvisa, hur många drag af den ädlaste mensklighet där finnas, hvilka hvar och en kunde se, endast han gjorde sig möda själf. Eller begär man kan hända, att en författare, som skildrar en person, till läsarens vägledning skall sätta ut noter, där han upplyser om, hvilka af hans personers handlingar som äro fullt plausibla och hvilka icke?
Det är karaktäristiskt för Strindberg och kanske också för det tidsskede, i hvilket vi lefva, att
