Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/194

Den här sidan har korrekturlästs
175
AUGUST STRINDBERG.

båda de karaktärer, på hvilkas skildrande förf. själf tydligen nedlagt mest sympati — Falk och Mäster Olof — båda hafva något, som de vilja uträtta i verlden, båda kämpa de därför ända till blods, hos båda fräter den mask, som heter tvifvel på hvarje framtid, och båda affalla de, från hvad en gång var deras högsta i lifvet, och eget nog, detta affall sker med ett underligt föraktfullt löje, ett gäckande trots mot den värld, som framtvingar förnekelsen af det bästa, en människas inre kan rymma. Ty här äger intet själfbedrägeri rum. Hvarken Olof eller Falk svika sin öfvertygelse, därför att åldern på själfpröfningens eller slapphetens väg lärt dem en annan. Olof bekänner för att få nåd, och Gerdts ord: »Affälling» kastar honom tillintetgjord på skampallen. Falk vänder åter från sina försök att med obefläckade händer utan kompromisser med sitt samvete gå literatörens knaggliga stig, oaktadt han själf vet sig handla lumpet, endast därför att han är trött på en hopplös strid och längtar att få vara i ro och åter räknas bland hyggligt folk.

Olof säger i slutrepliken:

»Lugn jag står på den ensliga strand,
Dit vågen mig vräkte, ty jag är dock i land!
Och nu jag vinkar mitt lycka på färden
Åt djärfve seglarn, som ej ville lyss
Till honom, som förliste där ute nyss!
Styr högt mot vinden, rätt ut på fjärden,
Dit bort mot målet, dit du vill så gärna:
Du faller dock af, som vi gjorde alla,
Om ock ditt märke du tar på en stjärna,
Ty himlens stjärnor ju också falla.»