Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs
176
AUGUST STRINDBERG.

Det har varit ett lifsproblem för Strindberg detta: kan en menniska lefva för annat än den lumpna daglönen? är det möjligt att sätta sig ett mål och nå det? är det tänkbart att vinna — icke Aladdins lampa eller Fortunati pung — utan simpelt och enkelt kraften att fasthålla och förfäkta, hvad man lefvande tror på? Samt detta — har man kanske rätt, att när arbetsförsöken strandat, lägga armarne i kors, draga sig undan från lifvet och se på? Erfarenheten har i Strindbergs mun lagt ett bittert svar. Men allt är vunnet, så länge den svarande ej är tillfreds med negationen. Och Strindberg låter ej förgäfves Borg skrifva om Falk: »Han kommer igen endera dagen, det är säkert. Ingen vet, hvar man har honom.» — Det är detta, man så ofta glömmer, när man förebrår Strindberg och andra deras pessimism, deras brist på positivt innehåll, och hvad det nu heter alt. En energisk protest, om den är aldrig så bitter, aldrig så skärande, tyder dock på mera lifskraft, än om man söker glömma, att lifvet har en frånsida, sättet må sedan vara hvilket som hälst. —

Falk har lemnat sina olika befattningar som extra ordinarie i diverse verk, man får veta det redan i början på boken, och han har beslutat att blifva literatör. Han vill föra de fattiges och betrycktes talan, säger han. För öfrigt visar han, liksom den unge Renhjelm, hvilken vill bli en stor konstnär, en högst anmärkningsvärd obekantskap med världen. Man har sagt, att bokens komposition är lös, och det må gerna vara sant. Det förringar här egentligen icke dess värde. Ty allt,