med honom, att det är lika svårt att gå sanningens ärenden på författarebanan som på någon annan. Han får lära känna förbannelsen af att stå i ett partis tjänst, man må höra till hvilket parti som hälst, oärligheten mot antagonister, tidningarnas riksdagsreferat, där motpartiets anföranden utelemnas, förläggarnes anbud på affärer i religion och patriotism, och han får på nära håll se den arbetande klassens nöd och eländet hos samhällets olycksbarn, medan han som en bakgrund till taflan ögnar de obildade, rika köpmännen med den brutalitet, som kommer af att äga makt, och hos deras fruar den lätja, som kommer af att ej behöfva göra något. Och Falk förtviflar. Han bär hat till hela samhället för dess refvors skull. Men han griper ej till revolvern som nihilisten, trots att han hatar dem, som hafva något, därför att han sett så många, som intet ägt, och dem, som äro något, därför att han sett så många, som oförskyldt stannat på en obemärkt plats. Han underkastar sig ej häller det stränga själfarbete, som ger till resultat förmågan att vänta och hoppas på, att den dag skall komma, när äfven han kan få göra något vid det långsamma arbete, som har vårt slägtes förädling till mål. Han ryckes ner i hvirfveln och »räddas» af en vän, som »lugnar» honom, d. v. s. förmår honom att hålla mun och taga sitt förnuft till fånga. Han tar en befattning, lika godt hvad som hälst, för att bara kunna lefva. Det är ett slags desperat resignation, full af kväfd bitterhet, undertryckt harm och det mest genomgående människoförakt.
Och Renhjelm! Han, som ville in på konstens
