fält, hur går det med honom? Han älskar, naturligtvis, skulle Strindberg säga, och blir bedragen, också naturligtvis. Det fins knapt en mera gripande skildring i hela boken än den sida, som tecknar dagen, när han gjort denna upptäckt. Falander, den gamle syndaren, som man tycker nästan bitit hufvudet af skammen och ej borde hafva mycket af mänsklighet igen, är emellertid den, som åtager sig att rädda Renhjelm. Han har öppnat ynglingens ögon för sanningen, och den unge gråter de krossade illusionernas första, outsägligt bittra tårar, gråter med hufvudet i Falanders knä. Plötsligt kände han något hett falla på sin hals och en hand på sitt hufvud: Stackars gosse!
Af bifigurer äger Röda Rummet ett helt galleri, och deras stora förtjänst är, som Falk säger, »att de tala som människor och inte som böcker». Hvem mins ej sällskapet hos Lill-Jans? Olle Montanus’ trista existens och sorgliga slut, Lundells mera banala lefnadshistoria och Sellén, den med oändlig humor tecknade Sellén, som ber Olle stoppa omkring sig med penslarna för att inte frysa, när han ligger och läser högt ur en kokbok af brist på mat, Sellén, som rifver upp golftiljorna i ateliern för att elda med, och som tröstar Falk, när denne första gången pantsätter sin klocka, med, »att världen är nog svår ibland. Men man får väl dras med den ändå». Ett uttryck af hjärtlighet, som är mera värdt än hela sidor af vanligt romanprat. Ty säga hvad man vill, där fins en rik fond innerlighet och värme i denna bok, som tager sitt skönaste uttryck i den ypperliga beskrifningen på det
