nutida författargenerationen eger detta öfverdrifvet kritiskt pröfvande skaplynne, hvilket ej ens en så kärnfrisk natur som Schandorph eller en så romantiskt anlagd som Drachmann kan göra sig helt och hållet fri ifrån. Danmarks äldre författare — den närmast föregående generationen — hade ju i högre eller lägre grad varit barn af den romantiska perioden. Aladdins lampa hade tillhört den, som lyckan gjorde till en genius, och den, som hade henne i sitt våld, kunde fritt betvinga alla jordens andar. I Topsøes ungdom hade Hostrups studentideal ärft lampan, och Plougs romantiska skandinavism hade väckt förhoppningen, att det förenade norden skulle blifva en stormakt och de tre nordiska rikena ett enda. År 1864 kom och gjorde drömmen om intet. Det är anmärkningsvärdt nog och för öfrigt anmärkt flere gånger, att de fleste af Danmarks nu lefvande författare af den nyare riktningen voro unga vid denna tid. Man vet ju, hvilket intryck det årets händelser gjorde t. ex. på Ibsen. Och han var dock norrman.
Men i fråga om Topsøe räcker ej denna förklaringsgrund till, eller om den skulle kunna räcka till, är den dock ej den enda. Af Topsøes första skisser ser man, att han önskat sig en politisk värksamhet, »att få tala till ett helt folk». Och när han blifvit redaktör af danska Dagbladet, skrifver han också om sin sysselsättning som tidningsman: »Det er en beskjeftigelse, som tiltaler mig inderligt og som jeg har onsket, fra jeg blev student, og som jeg nu, da jeg har valgt den som min hovedstilling, feler mig sterkere og sterkere knyttet til.»
