Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/202

Den här sidan har korrekturlästs
183
AUGUST STRINDBERG.

Det är nu, Olof beslutar sig för, att »en skall dö, på det att alla må lefva.» Det är efter denna scen, han enligt den äldre versionen af pjesen ej blott blir medveten om, utan ock delaktig i anslagen mot kung Gustafs lif.

Den märkvärdigaste personen i stycket är dock Gerdt Bokprentare, han, som blifvit insatt på dårhus af Brasken, emedan han blifvit satt att trycka anti-lutherska skrifter och i stället tryckt lutherska. Det är hans karaktär, Strindberg velat förklara eller ersätta i det märkliga »Efterspel» han skrifvit till den sista upplagan af Mäster Olof. För folket uppföres där ett skådespel i de gamla medeltids-mysteriernas stil, där författaren dock inom en ovanligt trång ram vetat inlägga en den originellaste världsåskådning, till idén nära befryndad med Viktor Rydbergs dikt, »Prometeus och Ahasverus.» Här råder också »den Evige,» men »han besöker dessa trakter blott hvarje myriad af år.» Emellertid är det nu Gud och Lucifer (här uppfattad som ljusbringaren), hvilka gemensamt styra verlden, och då Gud vantrifves vid det eviga »ja, ja,» hvarmed englarna interfoliera alt hvad han säger, så besluter han att skapa en värld mellan Mars och Venus, der »de som lefva skola tro sig vara Gudar som vi, och vår glädje skall vara att se, huru de äflas och yfvas.» Lucifer lofvar att säga människorna sanningen, men Gud nedkastar honom under dårskapernas värld och förkunnar, att dårarnas namn på honom skall vara den onde.

»Du har segrat,» säger Lucifer, »ty du var starkast, och därför kallas du Gud, du onde.»