Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/203

Den här sidan har korrekturlästs
184
AUGUST STRINDBERG.

I paradiset är det nu Lucifer, som skänker människorna kunskapens gåfva, lär dem, att lifvet är ett ondt och visar dem till den store befriaren, döden, då de ju blott äro till för gudarnas förströelse. Då skapar Gud Kärleken, på det de må föröka sig, innan de dö. Lucifer låter visserligen vattnet stiga för att af barmhertighet förgöra dem, men Gud räddar »ett par af de minst vetande, som aldrig skola komma till sanningen.» Och mot krig, pestilens m. m., som alla skänka befrielsen, gifver Gud kärleken till lifvet. Lucifer har ock lärt dem fråga, men Gud gör Lucifer stum, att menniskorna må fråga frågor utan svar, och när sist Lucifer sändt sin son, som sagt dem sanningen och lärt dem dö, så säga en del, att han är Gud, och en del, att han hafver djäfvulen.

»Och hvem mena de med djäfvulen?»

»Lucifer.»

»Ännu veta de intet, de dårarna.»

Jämför med detta, hvad Gerdt säger: »I måsten bäfva för att vakna ur er sömn! Jag heter den förkastade engelen, som tiotusen gånger skall gå igen, jag heter befriaren, som kom för tidigt, jag heter Satan, därför att jag älskade er högre än mitt lif, jag har hetat Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista.»

Om Gerdt helt och hållet är en fantasiskapelse eller ej, lämnar jag därhän. Säkert är, att han blifvit det under Strindbergs händer. Strindberg har velat säga, att ingen reformation är ett afslutadt arbete, att bakom hvarje för tillfället löst