må väl hafva rätt att draga sitt strå till stacken genom en undersökning. Om han är tillräckligt samvetsgrann för att ej i otid skrika ut, att han funnit ett almängiltigt resultat, då han icke gjort det, bör väl ej detta läggas honom till last. Ingen lider dessutom mera af en olöst fråga än den, som själf arbetat på dess lösning och fått lägga den ifrån sig utan att helt mäkta lösa den.
Men vill man nödvändigt söka reda på fru Edgrens författarindividualitet, så får man söka den i hennes stil. Med en paradox har jag hört någon säga, att förtjänsten af hennes stil ligger däri, att hon inte har någon stil als. Och det uttrycket är ganska riktigt. Fru Edgren begagnar inga säregna vändningar. Hon har ej »le style personnel» i den mening, att man utan att på förhand veta förf. efter att hafva läst ett par rader genast skulle kunna säga, hvem som skrifvit det. Hennes stil är fri nästan från alla prydnader, den begagnar sig sällan af bilder, och den värkan, hon med den samma i alla fall uppnår, beror på den åskådlighet, hvarmed hon får fram allting, och den säkerhet, med hvilken alla konturer uppdragas. Hennes stil är färdlös, enkel, klar och genomskinlig. Den framhäfver kraftigt innehållet och låter oss aldrig glömma kärnan för skalet. Man tänker hos fru Edgren aldrig på förf. själf, utan alltid på det hon skildrar. Det är detta, som är det förnämsta i hennes konst.
Man skulle kanske kunna karakterisera hela hennes konstnärliga metod, om man säger att den består i att så allsidigt som möjligt undersöka och
